måndag, augusti 27, 2007

Näringsbrist

Nu har jag pratat med läkaren. Han har två teorier:
Mina polyper i tarmen läcker albumin, vilket ger svullnad i benen.
Jag får även i mig för lite näring.
Båda teorierna stämmer nog. Jag vet att jag inte får i mig tillräckligt med mat. Det jag får i mig rinner ju igenom så fort att det hinner inte tas upp tillräckligt med näring i tarmen.

Ny tid för spruta har jag på torsdag e.m. Då ska jag även diskutera lite alternativ med läkaren.

Sondnäring igen eller dropp via en port-a-cath 2-3 gånger/vecka.

Pest eller kolera.

Hösten/vintern för två år sen hade jag en slang i näsan med sondnäring. Det fungerade, men det var inte roligt. Jag fick mig den näring jag behövde, men blev så "mätt" att jag inte ens fick i mig en skiva gurka. Att vara så mätt utan att ha ätit något på normalt sätt genom munnen, att inte få tugga och känna smaken på något - nej... Vill inte! Fördelen med sondnäring är att det går den "rätta" vägen. Tarmen får fortfarande jobba med det som rinner ner.

Om jag däremot skulle få näringen direkt i blodet, blir jag nog inte "mätt" på samma sätt. Förhoppningsvis kan jag fortfarande äta lite på sidan om bara för att få stoppa något gott i munnen. Tomatsallad, lax, potatissallad, tzatziki...

Vad ska jag välja? Jag vill varken det ena eller det andra. Förra gången jag fick sondnäring var jag väldigt, väldigt dålig. Så dålig tycker jag inte att jag är just nu, men det kanske yttrar sig på ett annat sätt den här gången. Jag vet ju att min "matkonsumtion" inte är tillräcklig, men ändå...

En liten förklarig om port-a-cath. Det är en liten dosa som man sätter under huden, strax nedanför nyckelbenet. Den är i metall, med ett hölje av polyuretan eller silikon. Från dosan går det en "slang" till ett större blodkärl. Fördelen är att man slipper ha en nål i armen som måste stickas om med några dagars mellanrum. Med port-a-caten finns det alltid en fungerande väg som man sticker nålen i, och den kan sitta många fler dagar. Näringsdroppet är fruktansvärt kärlretande så det svider fruktansvärt. Det känner man inte när det droppar in i det stora blodkärlet.

Jag har haft en "port" tidigare som fungerade i fem år. Membranet tål ca 1000 stick. Min slutade fungera för efter att magsäcksoperationen var över. Sedan dess har jag vägrat sätta in en ny. Har ingen lust nu heller.

Nu släpper jag dessa funderingar för roligare tankar. Förhoppningsvis blir det middag på restaurang i kväll...

Ha en bra eftermiddag och kväll!

Länk till tidigare inlägg om svullna ben här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

3 kommentarer:

Monica H sa...

Port-a-Cath verkar ju bra men tråkigt att behöva den kan jag tänka mig. Hoppas ni kommer fram till ett beslut du kan känna dig minst missnöjd med...

Kramis!

maria sa...

Verkligen pest eller kolera... Ungefär som med mig, jag kan slippa yrselanfallen om jag opererar men då förlorar jag hörseln och ena balansnerven... Pest eller kolera... Jag väljer idag att ha det som jag har...

Stor kram på dig!

Magalös sa...

monica h:
Dom grå där uppe jobbar. Blir nog en diskussion med läkaren på torsdag... Vill inte :-(

maria:
Förstår, kämpar också på med "riktig" mat för att slippa, men vad spelar det för roll när det försvinner ut på en halvtimme...

 
- -