Många funderingar i natten

I natt är det inte mycket sömn i ögonen. Inte så konstigt egentligen, jag har ju sovit flera gånger under dagen. Har varit och fått min järninjektion på morgonen. Fick skjuts av pappa, så jag behövde inte lägga någon energi på körningen. När jag kom hem åt jag två mackor med ost, och eftersom ost inte fungerar så bra med min tarm så blev det "god natt" i några timmar. När jag vaknat blev det en stund framför datorn. En timmes jobb blev det till och med! Därefter dags att äta lite igen. Keso den här gången, och jag lyckades ta tillräckligt lite för att hålla mig vaken. När min man kom hem åkte vi till posten för att skicka ett paket och ett större brev. Mat igen och sen somnade jag framför TV´n. Inte alls konstigt att jag är klarvaken nu!

Det här är också den tiden på dygnet som många funderingar snurrar runt i huvudet.
Är det dags för en ny operation igen?
Hur länge kommer det att vara "bra" efteråt?
Kommer det överhuvudtaget att bli "bra"?
Orkar jag med en till operation?
Det går sämre och sämre att glömma hur man mår efteråt, och det blir ju inte bättre ju fler operationer man går igenom. Fram till förra operationen har jag haft väldig tur. Inga sammanväxningar eller andra komplikationer. Efter den senaste har det blivit alla möjliga problem. Borde inte klaga eftersom det gått 30 år från första operationen tills det blev problem, det kunde ju ha inträffat redan efter den första. Det som känns mest motigt är att jag vet att det inte går att bota med en operation. Tänk om sjukdomen försvann tack vare en operation, men så enkelt är det inte. Det blir bara ytterligare en stympning. Snart får jag sitta på toa och äta eftersom det kommer att rinna igenom på några minuter. Vilket härligt liv!

Oj så negativt det låter som jag skrev här ovanför. Trots allt känner jag mig ganska positiv! Eftersom jag fortfarande lever har jag någon uppgift kvar att göra innan det är dags för slutet. Undrar bara vad det kan vara. Det borde inte gå att leva utan mage och tjocktarm, av någon anledning finns dom ju i vår kropp när vi föds. Jag äter för lite och ibland fel, om man skall gå efter normal näringslära. Trots det lever jag. Jag håller vikten, även om det gärna fick bli några kilo till att ha i reserv. Huvudet är fullt med idéer som kroppen tyvärr inte orkar genomföra. Tråkigt att vara beroende av andra. Livet går ganska mycket på sparlåga. Det blir familjen i första hand. Städning, fönstertvätt, resor och arbete kommer långt ner på listan.

Det är väldigt intressant att läsa om andra bloggares vardag tycker jag. Det är så många som kämpar med sina små eller stora krämpor. Även om det i mina ögon är en liten krämpa någon har, så är det ju nog så jobbigt för den personen. Dessutom finns de de som har det ännu värre än mig, fast på ett helt annat sätt kanske. Det är bara att följa med livet, jag får uppleva det som är tänkt att jag ska - oavsett om det blir ett långt eller kort liv. Det viktiga är att jag har gjort så bra jag har kunnat, jag vill inte bli gammal och ha ett liv utan innehåll.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova. Hemtjänsten kommer ju om ungefär sex timmar, och då är det även städning. God natt!